Universitetslektor Gun-Viol Vik vid Enheten för nordiska språk har undersökt bruket av finska och svenska i Vasa stadsfullmäktige och fullmäktige för Vasa sjukvårdsdistrikt och för Österbottens förbund.
De flesta fullmäktigeledamöter talar sitt modersmål i formella mötesinlägg, men en del använder både finska och svenska antingen i samma inlägg eller i olika inlägg under mötena.
En del ledamöter har tvåspråkiga inlägg där de först framför sin sak på det ena språket och sedan upprepar samma sak på det andra språket. Det kan upplevas som slöseri med tid.
– Det är allmänt accepterat att mötesinlägg görs på två språk, men att samma sak upprepas på det andra språket anses inte vara bra praxis, eftersom det i de undersökta fullmäktigeförsamlingarna finns tillgång till simultantolkning under mötena, säger Vik.
Talarna har olika orsaker till att det väljer ett visst språk under mötena. Utgångspunkten kan vara den egna rollen som mötesaktör eller som representant för en viss grupp, de egna språkkunskaperna eller hänsyn till den andra partens språkkunskaper. Båda språken kan föredras exempelvis när talaren så exakt som möjligt vill uttrycka något viktigt också för dem som representerar den andra språkgruppen.
Tvåspråkigheten fungerar
Enligt Vik ifrågasätter eller problematiserar ledamöterna sällan den tvåspråkiga mötespraxisen i sig. Några ledamöter är ändå kritiska – de anser exempelvis att tvåspråkigheten och tolkningen är dyra eller påpekar att mötena kunde skötas enbart på finska. En klar majoritet av de ledamöter som deltog i undersökningen anser ändå att bruket av både finska och svenska under mötena är en fungerande lösning. Speciellt positivt inställda till detta är ledamöterna i de båda samkommunernas fullmäktige.
”Tvåspråkigheten i Vasa är en rikedom och det får synas också i fullmäktige”, sade en ledamot som besvarat forskningsenkäten.
”Alla får använda sitt eget modersmål och blir förstådda”, påpekade en annan ledamot.
Det finns ändå sådant som kunde utvecklas i fråga om hur den tvåspråkiga mötespraxisen förverkligas.
– Till dem som deltar i mötena kunde man ge rekommendationer om hur de med tanke på språken ska agera mest ekonomiskt, precist och effektivt, säger Vik.
Ledamöterna klarar sig på ett språk – ordföranden och tjänstemännen behöver kunna båda
De ledamöter som besvarade forskningsenkäten anser att ordföranden ska tala båda språken under mötena. Det samma gäller även tjänstemännen.
Vedertagen praxis har varit att tjänstemännen använt båda språken i sina föredragningar och när de besvarat frågor, ofta så att de upprepat samma sak eller sammanfattat på det andra språket. Jämfört med situationen för ett par decennier sedan verkar tjänstemännen ändå i viss mån ha frångått denna princip.
Materialet för Viks studie utgjordes av svar på en elektronisk enkät till de tre fullmäktigeförsamlingarnas ledamöter och inspelningar från 16 möten i Vasa stadsfullmäktige under åren 2010-2011.
– I samband med aktuella förvaltningsreformer är det skäl att uppmärksamma också de tvåspråkiga beslutsorganens verksamhetsförutsättningar. Den goda praxis som skapats i tvåspråkiga fullmäktige är det värt att dra fördel av också i eventuella nya beslutsorgan, konstaterar Vik.
Vik, Gun-Viol (2016). Fullmäktigeförsamlingar i ljuset av språklig växelverkan. Tvåspråkighet i tre fullmäktigeförsamlingar. Publikationer från Vasa universitet. Rapporter 207.
Publikationen i PDF-format och beställningar:
http://www.uva.fi/fi/research/publications/orders/database/?julkaisu=834
Ytterligare information:
Universitetslektor Gun-Viol Vik, Vasa universitet, enheten för nordiska språk, tel. 029 449 8421, gun-viol.vik@uva.fi