« takaisin Tulosta

Sivun sijainti: Etusivu

En övning i erfarenheten

20.5.2019

Henrika Ringbom © Niklas Sandström
Av detalj i en japansk torr trädgård i Daitoku-ji © Henrika Ringbom

När man översätter lyrik förutsätter den språkliga förståelsen ofta en viss existentiell erfarenhet, skriver Henrika Ringbom som översatt dikter av bland andra Mirkka Rekola, Henriikka Tavi och Olli-Pekka Tennilä till svenska.

Att gå in i, och i minsta detalj lära känna. Ge sig hän, och med sitt instrument, i sitt språk framkalla det främmande. Själv transformeras med dikten som överförs från ett språk till ett annat. För en stund bli en annan och tala med den andras röst som lockar fram överraskande känslor och tankar, för in i okända erfarenheter, rör sig enligt ett mönster jag inte har tillgång till i mig själv.

   Jag läser och härmar, prövar orden. Efter att ha gjort den första snabba översättningen förstår jag lite mer, börjar ana det väsen som liksom en andning eller vind drar genom dikten.

   Du går de ord kallade Gunnar Björling sin sista diktsamling. Så går jag dikten, fram och åter, sneddar tillbaka till början, irrar kring radsluten, dröjer i tystnaderna, gör mig ord för ord bekant med den.

   Jag får gå in i dikten och göra mig hemmastadd där, slipper stiga ut och börja kretsa kring den, beskriva och analysera såsom litteraturvetaren och kritikern gör. Därinne försöker jag förstå orden och deras förbindelser, men också avstånden och tystnaderna mellan dem. Med alla sinnen tar jag in språkets rörelser, uppmärksam på de känslor, genklanger och minnen som de väcker hos mig.

   Gång på gång går jag också de svenska orden i min översättning, tills jag en dag lämnar sista radens sista ord. Sedan försöker jag glömma den översättning jag just har gjort. När jag efter en tid återvänder läser jag inte uppmärksamt som den språkets hantverkare jag är, utan skyndar fram för att känna hur dikten verkar på mig. Ibland liknar verkan ursprungsdiktens, andra gånger skallrar min översättning bara, oftast skorrar den.

   Jag börjar om, som letade jag efter ett lösenord, ett sesam-öppna-dig. Som en kassaskåpsrånare uppbringar jag allt vad jag har av fingertoppskänsla och försöker genom otaliga små kalibreringar få låset att klicka upp. Ibland visar det inga tecken på att göra det. Då lämnar jag dikten i fred och väntar in den stund när det igen känns möjligt att närma sig den, som när jag närmar mig en vän som det kört ihop sig med.

*

Jag översätter från finska, ett språk som är så grundläggande olikt det svenska att dikten måste tillägna sig en helt ny rörelserepertoar.

   Hur skulle jag kunna åskådliggöra det?

   För att transformera dikt från ett språk till ett annat krävs rörlighet och instinkter. Kanske språken kunde framträda i inkarnationen av djur som rör sig i diktens landskap? Då kunde finskan vara . . . en mink. Vild, snabb och oerhört smidig, lika hemmastadd i vattnet som på land, med ett farligt bett. Svenskan däremot är mera lik . . . en släthårig tax? Kan också springa och simma men är inte lika vig, har fortfarande en del instinkter kvar trots att den domesticerats, biter ibland men skäller mest bara.

   Landskapet ter sig naturligtvis helt olika för minkarna och taxarna, under lång tid har de skapat sina habitat, anpassade för just deras möjligheter och behov, de finsk- och svenskspråkiga litterära traditionerna . . .

   Jag ska inte driva analogin längre. Förmodligen säger den mer om mitt förhållande till språken än om deras egenskaper. Svenskan är mitt första språk, som jag använder när jag skriver och talar med mina nära. Finskan däremot finns därute, jag känner den väl, men ibland kommer den åt att överrumpla mig med sin rent skrämmande vighet och uttrycksfullhet. Vid sidan om den framstår svenskan, med syntaxregler och akademiordlistor, som just framavlad och tämjd. Jag tror inte den har många konster i sin låda som skulle kunna få mig ur balans.

*

Mina föräldrar var helt svenskspråkiga men satte mig i finsk lekskola när jag var fyra. Där teg jag i en månad och när jag sedan öppnade munnen kom det finska ur den. Jag minns känslan av panik när jag på lekskolans gård fick vara med och leka hem. Mina lekkamrater pekade på snödrivorna och ropade: ”Parveke!”, ”Ullakko!”, ”Nurmikko!” Orden lät i mina öron helt lika. Vart skulle jag ta mig för att komma ut på balkongen, upp på vilken driva skulle jag klättra för att nå vinden och var låg gräsmattan? Jag försökte leka med, men pulsade mest planlöst omkring i snön. Har jag för att göra minnet mera uthärdligt hittat på, eller parkerades jag faktiskt till slut i en driva som ”mummo kutomassa ullakolla” (mormor som stickar på vinden)?

   Nu finner jag mina föräldrar framsynta och tror att jag har det här tidiga språkbadet att tacka för att jag är nästan tvåspråkig och trivs bland idel finskspråkiga. Jag tänker utan ansträngning på finska och behöver inte översätta vare sig den finska jag talar eller hör. Finland är tvåspråkigt och svenskan formellt likställd med finskan, men i Helsingfors där jag bor dominerar finskan helt, 10 % av invånarna talar svenska som sitt modersmål och en ungefär lika stor andel andra språk.

*

Ibland när svenskan inte räcker till drömmer jag till och med på finska.

   I min diktsamling Öar i ett hav som strömmar (2013) ingår två sådana meningar som kom till mig i drömmen. På finska var de mångtydiga på ett sätt som jag inte lyckades återge på svenska, de fick därför stå på finska i boken, och jag förklarar deras innebörd i noter.

   Den första, ”Ehkä et minkään ääriin mee niin kuin meet henkesi ääriin” betyder ungefär: ”Kanske går du inte till någots gränser som du går till gränserna för ditt eget liv/ din egen ande”. Finskans ”henki” betyder både ”liv” och ”ande”, men också ”andning” (fast sammanhanget gör att den betydelsen här hamnar i bakgrunden).

   Den andra, ”En koskaan uskonut että se menisi umpeen” skulle man kunna översätta med ”Jag trodde aldrig det skulle läkas”. Men ”mennä umpeen” är förknippat med tid och inbegriper den tid det tar för ett sår att växa ihop. Uttrycket kan också syfta på den gräns i tiden som nås när till exempel en räkning förfaller.

   Finskan skapar också bilder i mina drömmar. Titeldikten i min diktsamling Den vita vinthunden (2001) är delvis inspirerad av en dröm. I drömmen var jag på vårt sommarställe och gick hem från ”andra sidan” med en grötkastrull i famnen. I kastrullen syntes en väldig larv som slingrade sig och växte tills den sprack. Plötsligt tog någonting rött och blänkande form i kastrullen, det var

 

            ju en tunga, en

            stor köttig tunga, kraftfull och

            sträv som en svulten hunds.

 

            Jag vill se bättre.

            Jag böjer huvudet över

            kastrullen, jag sänker

 

            ansiktet ner, jag

            känner tungan dra över min

            panna, näsa, min mun,

 

            över ögonen,

            jag känner kraften i tungan,

            hur den slickar i sig

 

            mina drag, hur de

            löser upp sig, suddas ut och

            försvinner, /…/

 

Bilden av tungan som slickar i sig mina anletsdrag kändes suggestivt laddad på svenska, men när den översattes till finska växte den i kraft och tydlighet. På finska betyder ”kieli” både ”tunga”, den köttiga muskel som i drömmen och dikten tog form i kastrullen, och ”språk”. Ett kraftfullt språk som stryker över och utplånar dragen i mitt ansikte, är inte det vad jag vill nå fram till, och fruktar.

*

I mina två senaste böcker, diktboken Öar i ett hav som strömmar och essän Elden  leende. Berättelse om en resa till Japan (2016), är jag upptagen av den verkan som tiden har på allt som existerar, förgängligheten. Samtidigt hyser jag en stark föreställning om att all tid redan finns som en fjärde rumslig dimension, en rymd som vi rör oss i, fast vi är fysiskt begränsade på det viset att vi inte kan röra oss fritt i den. I våra medvetanden kan vi däremot obesvärat existera på två eller flera platser samtidigt. När vi är vakna minns, längtar och planerar vi, och i sömnen rör vi oss vitt över tid och rum i våra drömmar.

   I förbiilande glimtar tycker jag mig kunna se hur en hård vind drar genom tidsrymden, föder, blåser upp, förvandlar, upplöser och drar vidare för att komma igen, föda, blåsa upp. . . Vinden och tiden har för mig blivit så nära besläktade att det har börjat orsaka problem när jag översätter. Ibland låter jag orden ”tid”, ”vind”, ”blåst” och ”gräns” helt enkelt ersätta varandra. Jag översätter inte fel, utan tänker fel.

   Första gången hände det när jag i Henriikka Tavis dikt ”Saga” i diktsamlingen Hoppet (2016), översatte ”aika”, som är finska för ”tiden”, med ”vinden”. Trots att jag gick igenom översättningen flera gånger upptäckte jag inte mitt misstag, men det gjorde lyckligtvis redaktören innan dikten gick i tryck.

   I en prosadikt i Olli-Pekka Tenniläs diktsamling Ontto harmaa (2016), på svenska ”Ihålig grå”, möter jaget en skogshare

 

                                    ... och förstår inte hur den kan

            bo där: ute, året om. Jag förstår inte dess värmeekonomi. Avstånd

            från allt annat levande. Kravet på att krypa ihop och beräkna sin

            gräns.

 

Citatets sista ord, ”raja” hade jag översatt med ”tid” fast det entydigt betyder ”gräns”. Också det misstaget måste en vän påpeka för mig innan jag fick syn på det. Antagligen aktiverade orden ”beräkna” och ”gräns” uttrycket ”mennä umpeen” (som alltså syftar på en gräns i tiden och jag lät stå på finska i min egen diktsamling) och förvandlade gränsen till tid.

   En prosadikt av Mirkka Rekola lyder i min översättning:

 

Jag hinner inte säga ”blåst” innan den igen rycker i, går upp i varv. Och människorna på havets strand insvepta i filtar, rycker i sina filtar, iförda baddräkter, många så äggformade, droppformade här idag att dagen blir oval. Den blir två.

 

Jag ser tvillingar som skuffas i sittvagnar, tvillingar som går jämsides, som springer till stranden efter varandra i samma färgs kläder. Tvillingar, den här dagen och gårdagen.

 

Efter att jag rättat den, vill säga. I en tidigare version hade jag översatt den sista meningen med ”Tvillingar, den här dagen och nästa”. Jag vet väl att diktens sista ord ”eilinen” betyder ”gårdagen”, men har fortfarande svårt att acceptera att tiden på det sättet gör en u-sväng, särskilt som blåsten driver på i diktens början.

*

Den finska poet jag översatt under längst tid och mest av är just Mirkka Rekola (1931-2014). Jag upptäckte hennes dikter på 1990-talet och började nästan genast översätta dem. Kring år 2010 när jag sammanställde översättningsurvalet En gynnsam plats för hjärtat (2011) lärde jag också känna henne, och hon hann bli viktig för mig inte bara som poet utan också som vän och lärare.

    Rekola var en profan mystiker, hennes poetik och världssyn formades av visionära upplevelser. Några av visionerna har hon beskrivit: en pelare som drog fram över vattenytan på fjärden utanför Brunnsparken i Helsingfors, en djupblå skepnad som tog form i nattmörkret i hennes rum. Egentligen nämner hon dem bara, och betonar att visioner av det slaget varken kan kommuniceras eller uttryckas, fast de oåterkalleligt kommer att sätta sin prägel på allt som hen som haft dem kommunicerar och uttrycker.

    Rekolas författarskap består av dikter, aforismer och essäer och sträcker sig över mer än ett halvsekel. I sin poesi och poetik uttrycker hon den öppna och rörliga upplevelse av världen som visionerna skapat hos henne.

   Jag kan bara nämna något om hennes tankar här. Mot den lineära tidsuppfattningen utvecklar hon en syn på existensen som en vertikal ström, en rymd eller blomma som öppnar sig. Tiden är för henne en plats, året en stad med tolv portar. Vi har alla våra individuella minnen men lever också inneslutna i ett stort gemensamt minne som omfattar alla platser och tider.

   I sina dikter utgår hon ofta från konkreta iakttagelser, inte sällan från de långa promenader hon företog längs Helsingfors stränder. För den som inte känner hennes tankevärld är dessa dikter mest tillgängliga, och till en början översatte jag bara dem. Jag insåg att jag inte helt och hållet förstod dem heller, men tyckte mig uppfatta tonfallet och kände i dem ett vinddrag som satte mitt medvetande i rörelse.

   I sina essäer och aforismer redogör Rekola nästan undervisande för sin uppfattning om världens beskaffenhet, förklarar tankegångar och ger sammanhang. Småningom översatte jag också några av essäerna. De ytterst komprimerade aforismerna var det däremot länge ett krävande arbete för mig bara att läsa, och jag ansåg dem vara för svåra och präglade av det finska språket för att de överhuvudtaget skulle gå att översätta.

   Först nu, när jag har översatt Rekola i tjugo år, börjar de öppna sig. Till min förvåning verkar många av dem dessutom nu alldeles översättbara.

*

Att läsa och översätta Rekolas författarskap har för mig utvecklats till en övning inte bara i tanken och språket utan också i erfarenheten. Gradvis har jag närmat mig de visionära upplevelserna, fått en aning om och en känsla för dem. Jag förstår dem i glimtar. Upplevelsen av att tiden är en plats kan överraska mig i vardagen när jag promenerar eller umgås, och i svindlande ögonblick har jag kunnat känna min inneslutenhet i det stora minne där all tid och plats existerar samtidigt.

   Rekola menade att livet gång på gång drivit in henne i återvändsgränder, ställt henne inför frågor som inte kunde svaras bort. Hon liknade dem vid zenbuddistiska koaner, de frågor med absurda svar som zenmästaren riktar till sin elev. Svaren kan inte nås med förnuftet utan bara genom att leva i frågans spänningsfält. En dag svarar livet och just den frågan upplöser sig, men nya frågor tar redan form.

    Jag har börjat tänka på de dikter och aforismer som verkar oöversättbara som en sorts koaner. Att jag inte förmår översätta dem beror kanske mindre på mina rent språkliga begränsningar än på att min livserfarenhet och insikt inte räcker till. Förståelsen förutsätter en viss existentiell erfarenhet.

   Som när jag som alldeles för ung läste Edith Södergrans dikter och tyckte de var framför allt vackra. Många år senare, när jag befunnit mig i pressade situationer, har fraser ur dem flutit upp, gjort situationerna tydligare och talat om för mig att hon en gång befann sig i närheten.   

   På ett liknande sätt framkallar tiden de dikter som jag översätter. I ett visst existentiellt läge kan en enskild fras glimta till, avge sin betydelse och visa på en möjlig översättning. Såsom man tidigare när man framkallade fotografier fick vänta på att ljus och skuggor skulle träda fram på pappersarket i kemikaliebadet, ger erfarenheten långsamt dikterna tydlighet.

*

En annan tankegång hos Mirkka Rekola har hjälpt mig att förstå varför översättandet kan vara så transformerande.

   Under de fem år vi hade kontakt drog jag en enda gång på mig hennes vrede, som var mäktig. Hon hade citerat Bashos haiku:

 

Den gamla dammen

En groda hoppar i

Ljudet av vatten

 

Sedan frågade hon: ”Vad är viktigast i dikten?” Jag svarade: ”Ljudet av vatten.” ”Vad är det med det?” frågade Mirkka. Jag hade inget omedelbart svar, och såg att hon blev upprörd.

   ”Vad är det med ljudet av vatten?” upprepade Mirkka. Jag kände paniken stiga, mina tankar frös, och jag vågade inte ens börja formulera ett svar på frågan.

   Som jag minns det övergick vi till att prata om annat, den spända stämningen upplöste sig, och jag fick aldrig höra det svar som hon satt inne med. Länge efteråt funderade jag på grodans hopp och vattnets ljud, men först efter Mirkkas död 2014 hittade jag svaret i en av hennes diktsamlingar, Anna päivän olla kaikki (”Låt dagen vara allt”, 1968). I den finns en liten dikt om hjulets ljud:

 

Axelns nav är välsmort,

från det hörs ingenting,

men allt som hjulet tar i

         gnäller skriker

Hur just det har hjulets ljud

 

Hjulet i sig är tyst, det väloljade navet ger inte ifrån sig ens en gnissling. Bara när det sätts i rörelse uppkommer ljud. Vad som hörs beror av underlaget, om det är grovt eller slätt, ojämnt eller blött. Men ljudet finns inte heller i underlaget, utan i den friktion som uppstår när hjulet rullar fram över det.

   Liksom också vinden hörs bara när den rör vid någonting, går i lövverket, viner kring huset, får en dörr att slå eller jagar upp vattnet till vågor.

   Då hörs också vattnets ljud, som när grodan hoppar i dammen, för om inte vinden eller grodan eller någonting annat rör vid det har inte heller vattnet något ljud.

   Också vi blir till i ömsesidighet och reaktivitet. Vi skaver mot omgivningen, och vårt medvetande och dess uttryck skiftar med den från ögonblick till ögonblick. Som Bashos groda hoppar vi om och om igen i den gamla dammen men vattnets ljud är varje gång ett annat och nytt.

   Under översättandet uppkommer en väldig friktion. Hemlighetsfulla krafter, två olika språk och litterära traditioner och två olika medvetanden, poetens och översättarens, strålar samman, stöts och gnids mot varandra. I den processen omvandlas några ord utspridda över en yta till några andra ord utspridda över en yta. Som översättare ska jag ta mig ut ur det kraftfältet med en dikt som är ursprungsdiktens ljud och betydelser trogen, men andas på svenska.

 

*

Nästan allting som vi upplever, tänker och känner försvinner liksom de visionära erfarenheterna i strömmen av det som vi varken kan eller hinner uttrycka. Det mesta urskiljer vi knappt och glömmer genast. Ändå rör det vid och förändrar oss.

   Det är dikt jag översätter, inte upplevelser och erfarenheter. Jag överför rader med betydelseskapande och ljudande ord från ett språk till ett annat. Men om jag ska träffa tonen, fånga gesterna och förstå idiosynkrasierna måste jag ha en aning om och en känsla för de krafter som drog genom hen som skrev dikten. En tyst kunskap som, på ett liknande sätt som förtroligheten med en annan människa, växer fram först efter långvarigt umgänge. Jag vet mycket mer om hen än jag kan uttrycka, har lärt känna hen genom många små erfarenheter och då och då någon större upplevelse. Liksom ett tyg som gång på gång doppats i ett varmgult färgbad till slut lyser som saffran, mättas min översättning långsamt av den kunskap och känsla som erfarenheten ger.

   Orden och ytan, det vita pappret eller skärmen, är de enda material jag har. När jag tolkar de tecken som någon annan skrivit tycker jag mig ibland känna igen den kamp med språket som hen gått. Oftast är ändå sammandrabbningarna helt andra än de som utspelas när jag själv skriver dikt. Jag börjar urskilja utgångspunkter och regler i den andras dikter, vad som står på spel, får syn på närmanden och reträtter, finter och lösningar. Och ibland känner jag hur det skälver till när det som utgjort diktens fundament skakas om och upphävs och nya strukturer börjar ta form.

*

Med tiden har översättandet blåst mig in i oväntade sammanhang och till och med fört in mig på en ny bana. Det lilla Rekolaurval jag sammanställde, En gynnsam plats för hjärtat, nådde den norska poeten Kjersti Bronken Senderud, och med henne undervisar jag numera i poesi på författarskolan i Bø i norska Telemark.

   När jag i novembermörkret traskar byvägen fram från hytten till högskolan känner jag mig utsänd dit av Mirkka. Inne i mitt livs frågande mörker, i den fortfarande ovana lärarrollen, försöker jag förmå eleverna att urskilja, stanna kvar i och vänta ut svaren på de frågor som livet ställer dem.

    En fråga jag själv under flera år levde i var om jag alls skulle kunna fortsätta skriva.

    I början av 2000-talet dog flera av mina närmaste efter att länge ha varit sjuka, och själv insjuknade jag i cancer. När det mest akuta skedet var över kände jag att jag malts ner så av händelserna att jag blivit trött och trög och ointressant, och tvivlade på att jag längre alls skulle kunna samla mig för att skriva.

   Om jag ens kunde tro på mig själv så mycket att jag skulle kunna jobba! Men vad orkade och kunde jag, och vad hade jag sist och slutligen tillräckligt med motivation för?

   När jag nu läser min dagbok från den tiden påminns jag om den press jag levde under, men ser också en intensitet. Och mitt i en mening vänder det. I slutet av år 2009 skrev jag: ”Jag har nog, p.g.a. omständigheterna, helt realistiskt, skrivit ner mina anspråk under många år, mina förväntningar och krav på mig själv, jag tror nu att jag kan börja återupprätta dem. Jag älskar ju att vara noggrann och sätta mig in i saker.”

   Det var till stor del tack vare översättandet jag lyckades resa mig.

   Den betydelse som Mirkka Rekolas poesi har haft för mig går inte att överskatta. Att läsa och översätta hennes verk innebär för mig en inövning i språklig och erfarenhetsmässig rörlighet, för att inte säga hejdlöshet.

   Men översättandet har också gett mig övning av annat slag, gett mig möjlighet att träna upp sådant som självdisciplin och arbetsrutiner, helt enkelt förutsatt det av mig. Att få uppdrag som ska levereras i tid och göras bra tvingar en att inrätta livet så att det blir möjligt. Ville jag vara noggrann och ambitiös behövde jag skapa lugn och ro och sinnesnärvaro i vardagen.

   När jag översätter är jag mindre utlämnad än när jag skriver själv. Under de tider när oron inom och omkring mig var så stor att jag inte kunde skriva dikter förmådde jag ändå oftast översätta. Jag kunde utöva vilja, arbeta målmedvetet och känna att jag var bra på någonting, och för korta stunder lyckades jag glömma känslan av hot och av att vara av livet kvaddad. Jag hade en färdig text att arbeta med och behövde inte vänta in inspirationen och ingivelserna, de ögonblick när kraften strömmar till.

   När jag skriver är känslan av sårbarhet större. Jag är inte heller lika övertygad om min egen förmåga, tror inte ens att det är möjligt att vara det. De tider när jag kan skriva dikt ser jag som tillstånd av nåd. Också de kräver en ansats och strävan men det avgörande som sker eller inte sker sedan beror av inre och yttre krafter som jag saknar kontroll över.

*

Medan livet ställer mig frågor och långsamt ger sina svar umgås jag med dikter som skrivits av andra, på ett annat språk i ett annat kraftfält, ur andra sätt att existera och uppleva. Att transformera dem till svenska sätter min erfarenhet av liv och skrift på prov, och utvidgar den.

    Jag går in i dikten och gör mig förtrogen med den. Väntar, låter tiden verka. En dag undslipper sig tystnaden en liten gest, som ett strömdrag djupt under ordens yta. Medan jag fortsätter översätta förändrar det främmande strömdraget mig, ibland bara en liten aning, ibland på ett livsavgörande sätt.

 

Text: Henrika Ringbom

Srkibenten är en finlandssvensk författare bosatt i Helsingfors. Hennes senaste bok är den poetiska essän Elden leende. Berättelse om en resa till Japan (Förlaget M 2016). Hon har sedan 1990-talet varit verksam också som översättare av finsk lyrik till svenska. Hennes översättning av Henriikka Tavis diktsamling Toivo, på svenska Hoppet (Ellerströms 2015) prisbelönades av Sveriges författarförbund som ”Årets översättning 2015”.


 

Lördagen 21.9 arrangerar Mirkka Rekola-sällskapet en översättningseftermiddag i WSOY:s bibliotek (Lönnrotsgatan 18 A) kl. 13-17 där Stefan Moster och Henrika Ringbom samtalar om att översätta Mirkka Rekolas dikter. Samtalet förs på finska och svenska. T
illäggsuppgifter: katja.seutu(at)helsinki.fi

21.10.2019 klo 00:57:36